Världens mest globala idrott med Stefan Holm

Den gamle höjdhopparen Per Olov Enquist, allra mest känd som författare med bland annat två Augustpriser i bagaget, konstaterade en gång när vi samtalade att det finns tre ursprungliga idrotter: Vem springer snabbast, vem hoppar högst och vem kastar längst, alltså 100 meter, höjdhopp och spjut. Alla andra idrotter är bara variationer av dessa. Kanske är det också därför som friidrotten är den mest globala av idrotter.

I söndags avslutades de nittonde världsmästerskapen i friidrott i Budapest och inte mindre än 46 olika länder åkte hem från den ungerska huvudstaden med minst en medalj, däribland Bahrain, Brittiska Jungfruöarna, Filippinerna och Pakistan. Länder som man kanske inte alltid förknippar med friidrott och än mindre medaljer i globala mästerskap. Till exempel tog både Indien och Burkina Faso sina första VM-guld genom tiderna, detta tack vare Neeraj Chopra i spjut och Hugues Fabrice Zango i tresteg.

Stornationen Tyskland tvingades däremot åka hem helt utan medalj, vilket rimligtvis borde vara första gången i historien – det ska dessutom ställas i ljuset av att Tyskland var bästa nation vid hemma-EM i München för ganska exakt ett år sedan. Den gången slutade medaljskörden på 7 guld, 7 silver och 2 brons medan det alltså blev noll och intet nu. Det svänger fort i hockey, brukar man säga, men det gäller helt uppenbart i friidrott också.

En annan stor friidrottsnation som inte gjorde något toppmästerskap var Frankrike som fick vänta till VM:s näst sista final på sin första och enda medalj: Silver i herrarnas 4×400 meter. Å andra sidan stannade medaljskörden i Eugene förra året på ett guld och inget mer än så. Man kan alltså misstänka att en och annan friidrottspotentat sitter och svettas i Paris så här ett år innan OS på hemmaplan.

Bästa europeiska nation den här gången blev i stället Spanien med 4 guld, alla i gång och därmed alltså alla gångguld, och ett silver. Allra överst i medaljligan tronade dock, som vanligt, USA med inte mindre än 12 guld, 8 silver och 9 brons – totalt 29 medaljer alltså, en ganska normal medaljutdelning för världens största friidrottsnation och mer än dubbelt så många prispallsplatser som något annat land.

Den svenska insatsen var på det stora hela ungefär som väntat. De stora namnen levererade i form av guld för Armand Duplantis i stav och Daniel Ståhl i diskus samt silver för Perseus Karlström i 20 km gång. Mer oroväckande är dock att bara Karlström, åtta på 35 km gång, och Thobias Montler, sexa i längdhopp, var topp tolv. Visst hade en och annan stolpe ut med centimetrar och hundradelar emot sig, men i det stora hela var utfallet av finalplatser tunt. Medalj- och poängmässigt är ändå Budapest 2023 det bästa VM:et sedan Paris 2003 respektive Helsingfors 2005 – och kanske är det ofint att dämpa glädjen genom att konstatera att landet som var tvåa i medaljligan vid de båda mästerskapen, alltså Ryssland, av kända skäl inte fanns med den här gången. Samtidigt kan man omöjligt besegra de som inte är med, det är sedan gammalt känt.
Men för all del, i Aten 2004 togs det tre guld och i övrigt hade vi bara en tiondeplats, Carolina Klüft i längdhopp, bland de tolv bästa.

Vårt västra grannland hamnade precis ovanför oss i medaljligan den här gången: Norge knep 2 guld, 1 silver och 1 brons. Men med tanke på vad som väntar på Stockholms stadion nästa helg kanske det ändå är intressantare att notera att Finland lämnade Budapest med blott ett brons i medaljkolumnen – landets första VM-medalj sedan Peking 2015.

Finnkampen ser nämligen jämnare och intressantare ut än på länge. De svenska herrarna har tio segrar på de senaste elva åren, inte sällan med stor marginal, medan damerna vunnit nio av de senaste tio, varav sju i rad. Men något säger mig att det väntar två jämna kamper i Stockholm i helgen och efter att Sverige besegrade Finland med 0,5 poäng vid Lag-EM tidigare i sommar är risken stor att det är ett hungrigt och revanschsuget finskt lag som kommer den här gången.