Doha – vad hände, vad kände, vad lärde?

På den tiden då jag åkte jorden runt för att försörja mig på att hoppa över pinnar som långsamt flyttades högre och högre upp hade jag och min mentale coach, Christian Augustsson, en rutin där vi alltid pratade igenom och sammanfattade de tävlingar som jag hoppat. Vi pratade om vad som hänt där inne på arenan, hur jag hade känt mig inför och under tävlingen och, kanske framförallt, vad jag hade lärt mig som jag kunde ta med mig inför framtiden. Så varför inte använda samma arbetssätt och sammanfatta årets första Diamond League-tävling?

Vad hände?

Säsongen har förvisso redan smugit igång både här och där, mest på andra sidan Atlanten, och det har redan gjorts en hel del uppseendeväckande resultat. Men med Doha och Diamond League kan man ändå säga att säsongen sparkar igång på riktigt för året.

Det första som hände var att den väldige slovenen Kristjan Ceh hystade iväg diskusen nästan 71 meter, eller 70.89 för att vara exakt. 11 cm kortare än Mykolas Aleknas världsårsbästa, 38 cm från Cehs personliga rekord – och drygt tre och en halv meter längre än Daniel Ståhls längsta kast i Doha.

Det sista som hände var Faith Kipyegons 3:58.57 på 1500 meter och när publiken gick hem hade de fått se inte mindre än fem världsårsbästan, tre nya tävlingsrekord och ett svenskt rekord. Förutom Kipyegon noterade nämligen Neeraj Chopra 88.67 i spjut, Winfred Yavi 9.04.38 på 3000 meter hinder, Fabrice Zango 17.81 i tresteg (även om Pablo Pichardo vann tävlingen på 17.91 i något för stark medvind) och Katie Moon gled över 4.81 i stavhopp.

 Ceh besegrade inte bara Ståhl i tävlingen utan var dessutom fräck nog att slå hans fyra år gamla tävlingsrekord i Doha. Dessutom slog Sha’Carri Richardson till med tävlingsrekord på 100 meter med 10.76 och Lamech Girma sprang sju och ett halvt varv, eller 3000 meter, på 7:26.18. Det var i det loppet som det svenska rekordet kom när Andreas Almgren passerade mållinjen som sjua på 7:37.05, drygt två sekunder snabbare än fjolårets 7:39.44 från Zagreb.

Ytterligare två svenskar kom till start i Doha och båda slutade på sjätte plats: Andreas Kramer på 800 meter med tiden 1:48.18 medan Simon Pettersson kastade diskusen 64.30.

Vad kände?

Som alltid var känslan ett äntligen! Äntligen är säsongen igång och äntligen är sommaren här (även om termometern utanför köksfönstret inte riktigt håller med). Men det var också en känsla av att det var den första tävlingen för många och att det ännu är tidigt på säsongen.

Ja, det gjordes ett antal fantastiska resultat, som det alltid gör när det vankas Diamond League och inte minst när det är varmt och skönt i luften. Men i blåsten i Doha var det också en hel del ringrostiga aktiva igång. Jag behöver inte nämna några namn, men det var tydligt att det ännu återstår tre och en halv månad till säsongens stora mål, alltså VM i Budapest, och att nästa DL-tävling faktiskt är mer än tre veckor borta. Så ja, säsongen är igång, men det ska rinna väldigt mycket vatten under väldigt många broar innan vi kan dra några direkta slutsatser av vilka som kommer kliva upp överst på prispallen i Budapest i augusti eller vem som vinner sin gren i Diamond League-finalen i Eugene i mitten av september.

Jag brukade själv alltid säga att den första tävlingen för säsongen, och Doha var den första för många, var både den viktigaste och den oviktigaste på samma gång – det handlade egentligen bara om vad man gjorde av den och det resultat man fick med sig hem. För ja, det är alltid otroligt skönt att få en bra säsongsstart och det ger arbetsro inför fortsättningen, samtidigt kanske man ska göra femton eller tjugo tävlingar till de kommande månaderna, så det är gott om tid kvar att göra bra resultat och att rädda upp säsongen.

Vad lärde?

Även om det bara är början av maj och mycket ännu kommer att hända i sommar så är det tydligt att Daniel Ståhl och Simon Pettersson kommer ha fullt upp med Kristjan Ceh. Han vann VM-guld och EM-silver ifjol och inget tyder på att han kommer kasta kortare i år än ifjol.

Med svenskögon kan vi också lära oss att den lika talangfulle som skadedrabbade Andreas Almgren har en spännande sommar framför sig om han lyckas hålla skadorna i schack. Med rätt lopp luktar det under dröm-13 på 5000 meter.

Via Twitter lärde jag mig också att trestegstävlingen i Doha var första gången som fyra hoppare mäktade med 17.71 eller längre i en och samma tävling. Förvisso i något för stark medvind på tre av dem, men nog pekar det ändå på att vi har en spännande trestegssommar framför oss. En sommar som kan bli ännu mer spännande om fransmannen Teddy Tamgho menar allvar med att göra comeback.

Kanske lärde vi oss också att 34,5 inte är någon ålder på en stavhoppare i och med att slovenskan Tina Sutej tangerade sitt nationsrekord utomhus med 4.76, trots blåsten. Vann tävlingen gjorde hon dock inte, för vi fick också lära oss att Katie Nageotte gift sig och bytt efternamn till Moon – och att hon fortfarande vinner stora tävlingar.

Avslutningsvis visade Sha’Carri Richardson, genom att slå den nyligen så tragiskt bortgångna Tori Bowies tävlingsrekord, att hon är att räkna med på riktigt. Det har onekligen blåst omkring Richardson de senaste tre åren, och inte bara medvind, i form av missade mästerskap och märkligt långsamma lopp på galorna. Men i Doha lärde vi oss att hon kan springa snabbast av alla också i Diamond League – nu gäller det bara att göra det när Shelly-Ann Fraser-Pryce står i blocken på banan bredvid.

/ Stefan Holm