Reglerna och formatet

I en tweet här om veckan föreslog den forne superstjärnan och världsrekordhållaren på både 200 m och 400 m, Michael Johnson, ett par radikala förändringar av friidrotten. Visst kan man tycka både det ena och det andra om friidrotten som den ser ut idag och hur den bör se ut i framtiden. Frågan är väl bara om Johnsons förslag är det rätta eller inte.

I korta drag bygger Johnsons idé på att allt som tar längre än 15 minuter inte är intressant för dagens friidrottspublik. Att en fotbollsmatch pågår i 2×45 minuter och att en tennismatch kan dra ut långt mycket längre än så har kanske missats. Ska teknikgrenarna vara med ska de, enligt Johnson, vara avklarade på en kvart och därför har heller inte 10 000 meter någon plats på galorna. Så kan man förstås tycka och tänka och i Johnsons hemland kan ”& Field” i så fall förpassas till historien och blott ”Track” återstå.

Man kan förstås dessutom raljera kring att alla världens arenor i så fall också måste byggas om, för vem skulle vilja sitta någon annanstans än så nära mållinjen som möjligt? Bortre lång? Utgången av första kurvan? Helt värdelösa platser eftersom det mest spännande du i så fall kan se är någon som faller på en häck.

Till saken hör dock att det ständigt pågår något slags renoveringsprojekt av friidrotten och mer eller mindre märkliga försök att ”hotta” upp saker och ting. Under sommaren som ligger framför oss kommer till exempel kastare och horisontella hoppare ha olika regler vid VM, Diamond League och Lag-EM. Är det rätt väg att gå? Blir friidrotten mer begriplig av att det är olika förutsättningar i olika tävlingar? För egen del tror jag inte det. I den förstnämnda har de åtta bästa sex försök, i den nästa har bara de tre bästa sex försök och i den sistnämnda har de fyra bästa rätten till ett fjärde och “sista” hopp.

Kanske minns ni den upphaussade tävlingen ”The Match” som arrangerades i Minsk 2019? Det var en Europa vs USA-match med fyra deltagare per lag. Vackert så. Lagtävlingar är kul. Men i höjd och stav hade de aktiva max åtta hopp var på sig. Något som den här dagen drabbade ukrainskan Iryna Heraschenko som helt sonika fick slut på hopp efter den första rivningen på 2.00. Men hon fick ju klara den drömgränsen för första gången i livet lite knappt tre år senare, så det var väl ingen större fara att hon gick in för lågt i Minsk. Eller?!

Europeiska friidrottsförbundet har med alla upptänkliga medel försökt att lansera något de kallar för Dynamic New Athletics, eller kort och gott DNA. Det är också en lagtävling, men framförallt är det ett kaos av märkliga regler. I hoppen och kasten har man till exempel bara ett, ja ett, försök på sig. I höjdhopp får man välja höjd helt fritt och den som valt lägst får hoppa först och hoppas på att motståndaren river. Personligen tycker jag att konceptet är ett totalt haveri, men det är inte helt omöjligt att Michael Johnson kanske uppskattar det med tanke på hur fort teknikgrenarna går.

Men det här med att testa nya regler är förstås ingen ny idé. Redan sommaren 2001 provades det att bara ha två försök per höjd i höjdhopp på ett par “mellanstora” galor. Jag hoppade en av dem, i Helsingfors, och faktum är att det är den enda tävlingen någonsin där jag och Staffan Strand tvingats till omhopp om segern – och då tävlade vi ändå mot varandra 138 gånger genom åren.

När Europacupen övergick till att bli Lag-EM 2009 testades också en hel del nyheter. Där var den kanske mest uppmärksammade nyheten att arrangören i de längre loppen plockade bort den löpare som låg sist vid vissa passeringar längs banan. Kaos uppstod i form av att löpare som skulle plockats bort vägrade kliva av och påverkade fortsättningen av loppet. Just den grejen slopades klokt nog redan till nästa upplaga av Lag-EM. Däremot lever höjd- och stavhoppare kvar med bara totalt fyra rivningar på sig innan de är ute ur tävlingen.

Personligen har jag, som du som kanske har förstått, lite svårt att se poängen med att ändra reglerna. Framförallt när i princip alla regeländringar bygger på att ge aktiva sämre förutsättningar i form av färre chanser att göra bra resultat. Och man kan ju fråga sig vad publiken vill se: Bra resultat eller dåliga resultat? Om svaret är det förstnämnda är det ju dumt att minska chanserna för det.

Men det är ju inte bara reglerna man kan ändra på, man kan ju ändra själva formatet också – och där finns en hel del utrymme för bra saker. Rena hoppgalor har visat sig fungera utmärkt både i gymnastiksalar, på idrottsplatser eller gator och torg. Under EM i Amsterdam 2016 gick flera av kastgrenarna ute på stan, på Museitorget, och det var också ett lyckat koncept. Kommer inte folket till friidrotten får friidrotten komma till folket, för att travestera Francis Bacon. Också sprintlopp har testats i stadsmiljö med gott resultat och vid SM 2011 gick kulstötningen på ett torg i Gävle.

Men hur långt kan man dra förändringar av formatet då? Här om veckan hettade det till mellan sprinterstjärnorna Fred Kerley och Marcell Jacobs. Den ene är regerande världsmästare på 100 meter och den andre regerande olympisk mästare på samma distans. Det började pratas om en duell, man mot man, på friidrottens snabbaste lopp. Skulle det kunna vara något?

Vi som är gamla nog att minnas får dock lite kalla kårar vid tanken på Toronto 1997. Donovan Bailey hade året innan vunnit OS-guld på nytt världsrekord på 100 meter medan Michael Johnson gjorde detsamma på dubbla distansen. Men vem var egentligen snabbast? Varför inte avgöra saken, man-mot-man, på 150 meter. Det blev ett möte som skrevs upp i månader i förväg, som TV-sändes, drog 30 000 åskådare och som var rejält upptrissat – men slår du upp ordet ”Antiklimax” i närmaste ordlista så får du förmodligen se en bild från loppet där. Efter sisådär 110 meter fick nämligen Johnson en bristning i baklåret och kom aldrig i mål.

Följden blev att Johnson dessutom missade amerikanska mästerskapen, tillika VM-uttagningarna samma år. Det Internationella friidrottsförbundet införde därför wild card för regerande världsmästare detta år, förmodligen eftersom man inte ville vara utan Johnsons stjärnglans. Hur VM slutade? Johnson vann förstås 400 meter.

Det avgjordes faktiskt ytterligare ett par dueller den där dagen i Toronto, bland annat mellan Charles Austin och Patrik Sjöberg (sent influgen som ersättare för en småskadad Javier Sotomayor) samt Heike Drechsler och Jackie Joyner-Kersee, men ingen av duellerna fick väl direkt taket på SkyDome att lyfta. Något liknande arrangemang har, så vitt jag kan påminna mig heller inte upprepats.

Eller ja, när jag tävlade i Yokohama sent på säsongen 2006 var det faktiskt en stavhoppsduell mellan hemmastjärnan Daichi Sawano och amerikanske sexmetershopparen Brad Walker. Hur det slutade? Walker rev tre gånger om på sin ingångshöjd och Sawano vann på 5.70. 

Så dueller fungerar inte alltid, framförallt inte när hälften av deltagarna misslyckas kapitalt.

Vad både jag och Michael Johnson däremot är rörande överens om är att friidrottsgalor kan snabbas upp en hel del. Evighetslånga presentationer av, huvudsakligen, sprinters där allt annat på arenan står stilla är älskat av ingen. Mätningsprocedurer av hopp och kast tar ofta onödigt lång tid. Att rent tidsprogramsmässigt undvika de värsta krockarna – jag har hoppat mer än ett mästerskap där det ska köras heat på 400 meter häck samtidigt som det hoppas höjdhopp i samma kurva som löparna startar. Så nog finns det saker att göra för att snabba upp galor och mästerskap, men att dra ner på antalet försök eller deltagare är i mina ögon inte rätt väg att gå.

Sen ska det ju, ärligt talat, också sägas att det är två vitt skilda upplevelser att se friidrott live på tävlingsarenan eller på TV. Är man på plats kan man följa exakt den gren man vill se om man varit förutseende nog att köpa biljetter till rätt ställe (alltså höjdhoppskurvan, sektion R-Z på Stockholms Stadion) på arenan (och i tid). Tittar man på TV blir det trots allt ett sammelsurium av inslängda hopp och kast mellan lopp och målgångar i slow motion. Så nog längtar man som TV-tittare efter dagen när det finns en kanal per gren att titta på, det skulle onekligen lösa upp en hel del av friidrottens gordiska TV-knut.

/ Stefan Holm