Återuppståndelse

Så här i påsktider kan det vara värt att uppmärksamma en återuppståndelse. Förvisso inte av bibliska mått och heller inte från de döda. Men ändå en i friidrottskretsar spännande comeback som lovar mer inför sommaren.

Den 14 augusti 2016 satt jag på läktaren på Olympiastadion i Rio de Janeiro. Kvällens stora höjdpunkt var herrarnas 100 metersfinal. Och det var på ren värmländska, “knökfullt” på läktaren i väntan på Usain Bolt. Det som skulle bli hans tredje raka OS-guld på distansen. Men som kvällen artade sig fick inte Bolt stå helt ensam i strålkastarljuset. På 400 meter stormade nämligen sydafrikanen Wayde van Niekerk först i mål. Klockan stannade på 43.03 och min första tanke var att det var en ganska medioker segertid. Sen insåg jag att jag tänkt en hel sekund fel och att jag fått se ett sjutton år gammalt världsrekord slagits med 15 hundradelar. Hoppsan, liksom.

Nya stjärnorna efter Bolt

Ett år tidigare hade van Niekerk slagit igenom stort på den internationella scenen med VM-guld i Peking på samma distans. Ett år efter Rio var det han som skulle ta över efter Bolt som friidrottens stora superstjärna. Vid VM i London 2017 gjorde Bolt sitt sista framträdande samtidigt som van Niekerk vann 400 meter och tog silver på halva distansen. Även om 2017 kanske inte känns evighetslångt borta bör det ändå noteras att det var där som en sjuttonårig Mondo Duplantis gjorde sitt första stora internationella mästerskap. Mondo kom nia i stav på 5.50 samtidigt som Karsten Warholm tog sin första stora titel på 400 meter häck med segertiden 48.35.

Men inte van Niekerk

Det kom inte att bli van Niekerk som blev den klarast lysande stjärnan på friidrottshimlen efter Bolt. Snarare blev det Duplantis och Warholm som åtminstone med nordiska ögon har tagit över den positionen. Sedan London 2017 har van Niekerk inte varit riktigt nära medalj på ett enda internationellt mästerskap..

van Nikerk skada och väg tillbaka till världseliten

I slutet av oktober 2017 deltog van Niekerk i en välgörenhetsmatch i rugby hemma i Sydafrika där han ådrog sig en korsbandsskada. 2018 tävlade han inte över huvud taget. 2019 blev också det ett förlorat år för honom. Blott ett enda tävlingslopp hemma i Sydafrika i februari med tiden 47.28 på 400 m som placerade honom på 799:e plats på världsårsbästalistan. Det rapporterades om att han skulle springa Diamond League i London samma sommar. Så blev aldrig fallet. Första corona-året 2020, blev tävling igen och lite bättre resultat med årsbästa 45.58. Det räckte till topp tjugo i världen, även om det bör påpekas att det gjorde det med anledning av att världen var mitt i en pandemi. 2019 hade samma resultat givit en 71:a plats på 400 meter bästa-listan.

2021 blev ytterligare ett fall framåt för van Niekerk på 400 m med 44.56 som snabbast. Men vid OS i Tokyo åkte den regerande mästaren ut redan i semifinalen. Hans 45.14 i semin var inte ens riktigt nära att räcka till topp åtta och final. Under fjolåret klev van Niekerk ytterligare ett steg i rätt riktning. Årsbästat blev goda 44.33 och sjua i världen. Vid VM i Eugene nådde han hela vägen till VM-final. Där det blev en slutlig femteplats, endast tre tiondelar från bronset.

I år tillbaka på toppen

Och så i helgen, vid sydafrikanska mästerskapen i Potchefstroom, stannade klockan på 44.17. Det var van Niekerks snabbaste tid på nästan sex år. Det snabbaste sedan VM-guldet i London i augusti 2017. Då 2017, när manegen tycktes vara krattad för honom som friidrottens nästa stora superstjärna. Eftersom det inte bara var på 400 meter han visade sig vara snabb: 2017 gjorde han faktiskt under 10.00 på 100 meter och under 20.00 på 200 meter. Men efter år av skador och rehab, missade mästerskap, missade finaler och missade medaljer, kanske den snart 31-årige van Niekerk är redo att kliva tillbaka in i rampljuset och ta tillbaka titeln som världens snabbaste man på ett varv. Det är visserligen en bit ner till det där världsrekordet han noterade i Rio, men 44.17 som han gjorde i helgen, är en tid som räcker till att vinna mästerskapstitlar på. Guldet på VM i Eugene på 400 m förra året vanns av Michel Norman (USA) på 44.29.

Somliga återuppstod redan på tredje dagen. För Wayde van Niekerk har vägen tillbaka tagit nästan sex år. Om han kan fortsätta att ta steg för steg framåt i utvecklingen under året kanske 2023 är sommaren när han åter får kliva överst på pallen.

/ Stefan Holm