Svenska framgångar viktigast för intresset Beyond Bolt

Skrev ju förra veckan att det säkraste sättet att inte missa något var att vara på plats på Stadion.
Det var just det jag inte var.
Får alltså skylla mig själv att jag missade när Sverige gjorde sin bästa Diamond League-gala någonsin.
Och när BAUHAUS-galan visade att den har en fin framtid.

När jag skrev min första krönika för den här sajten konstaterade jag att det finns en medvind i svensk friidrott som lovar gott inför framtiden. Unga namn stormar fram och tar för sig.
När jag nu sätter punkt för vårens och sommarens bloggande, blir det med ett liknande budskap. BAUHAUS-galan var ytterligare ett bevis för det.

Jag vågar inte hoppas på en liknande framgångsvåg som med den gyllene generationen under början av 2000-talet, men nu finns i alla fall tillräckligt med svenska friidrottare som presterar så pass bra att de regelbundet kommer att få tävla i de stora galorna.
Därmed finns också en grogrund för att bygga ett intresse på sikt. Den känslan har inte funnits på ganska många år nu.

För även om det är svårt att jämföra kvaliteten på galor (många av amerikanerna saknades i Stockholm pga. uppladdning för nationella mästerskap), och trots att det inte blev någon svensk grenseger på Stadion i söndags, så finns det god grund att påstå att BAUHAUS-galan var svensk friidrotts bästa Diamond League-tävling någonsin. Två andraplatser, en tredjeplats och en fjärdeplats toppar tidigare galor.

Slår de flesta av de bästa. Lovisa Lindh fortsätter rada upp bra lopp. Senast har hon imponerat rejält i Oslo, BAUHAUS-galan och på Lag-EM i fFinland.

Extra kul är att Sverige presterar bra över hela friidrottsspektrat. Det finns hoppare, kastare, löpare och mångkampare.

I Daniel Ståhl finns en världskastare som måste hållas som Sveriges största medaljhopp i sommarens VM. I grenen finns en härlig bredd med många svenska kastare över 60 meter (fyra på 63,90 eller bättre!).
För Ståhls del var BAUHAUS-galan femte tävlingen över 68 meter. Ändå räckte det bara till andraplats. 23 centimeter fattades fram till världsettan Dacres från Jamaica.
I hopp finns ingen lika vass, men Angelica Bengtsson (årsbästa med 4,65 på Stadion) har kapacitet att slåss om VM-medaljer och i höjd och längd finns hoppare med finalkapacitet. Hoppas foten inte tog alltför mycket stryk av den lyckliga landningen efter svenska rekordförsöket på 4,75.

Även Michel Tornèus visade klass när han återigen var över åtta meter i längd. Michel har inte haft något flyt i de stora utomhusmästerskapen, men bör alla gånger kunna ta sig till en final i VM. Att ta medalj tror jag dock blir för svårt. Konkurrensen är brutal.

Men den som verkligen går från klarhet till klarhet är Ullevis Lovisa Lindh. 800 meters-löparen var under två minuter i både Oslo (tre ynka hundradelar från svenska rekordet) och Stockholm.
Loppet i Oslo var snabbare, men resultatet på Stadion imponerade mer eftersom vinden ställde till det och utgångsfarten var snabbare än vad som var optimalt.
Men Lindh har en tillsynes osviklig förmåga att plocka fram kraftreserver på upploppet och hålla hög fart in i mål. Imponerande.

Insatserna senaste tiden (tre race på åtta dagar, varav två personliga rekord på 1500 och 800 meter) visar att hon kan prestera bra även när det är tätt mellan loppen. Hon är ännu ung, och med åren kommer hårdheten ännu mer. Men jag blir inte ett dugg förvånad om Lindh skräller i VM och är med långt fram i en final. I både Oslo och Stockholm slog hon betydligt mer meriterade löpare.

Ska jag lyfta fram något mer när det gäller svenska prestationer på galan i söndags så blir det Isak Anderssons skrällopp på 400 meter häck.
Kanske inspirerad av unge Karsten Warholms enorma utveckling?

Från den snäva innerbanan sprang Upsalalöparen på 50,50 och satte personligt rekord med en sekund.
Andersson som slitit med en del skador (ffa ett diskbråck som hållit honom borta från träning under perioder) fick nu en rejäl utdelning. Och tiden kom inte som ett resultat av någon formtoppning, snarare tvärtom, då han tävlat flitigt för att jaga kvaltiden till junior-EM. Sub 50 innan sommaren är slut? Bara sju svenskar har varit under den gränsen.

Stora kliv. Isak Andersson sprang in på 50,50 och satte ett storstilat personligt rekord på Stadion. Sub 50 nästa?

***

För egen del kändes det såklart lite märkligt att inte vara på plats på Stadion i söndags. Men det var desto fler som var det.
Publiksiffran på 10 000 i det lite blåsiga men soliga vädret var just vad galan behövde för att tysta tvivlarna och för att stärka sin position. Efter ett par års balansakt med oviss framtid, visade sig nu galan, Stockholm och svensk friidrott från sin bästa sida.

Flytten till söndag och samarbetet med Bisletts Diamond League-gala var lyckat.
Men nyckeln till ett bestående intresse är nya svenska framgångar och där är jag som bekant hoppfull inför de kommande åren.
Kedjan är logisk: bra svenska prestationer som skapar medialt utrymme, som skapar profiler publiken vill se.
Självklart kommer det alltid behövas bra motståndare och Diamond League-statusen garanterar fina  startfält, även om det inte finns något som garanti för att de allra hetaste kommer.
Men ska man fylla Stadion med stor publik även kommande år, så är det ändå svenskarna, snarare än de utländska friidrottarna som lär få agera dragplåster.
Och så är det egentligen redan nu – med ett undantag.

I friidrott heter den alla hetaste Usain Bolt – den ende friidrottaren i världen som enskilt kan påverka biljettförsäljningen. Andra aktiva må ha vunnit alla möjliga medaljer, men det är Bolt man vill se. Han är vad Tiger Woods länge var för golfen – då tittarsiffror och reklamkostnader var i två parallella universum beroende på om Woods peggade upp eller inte.
Lika extremt är det inte i friidrotten, men Bolt står i en särklass när det kommer till intresse.

Nu fanns här ingen Usain Bolt (jamaicanen gör sin sista säsong, men gör ingen avskedsturné utan tävlar sparsamt inför VM. Han har hittills inte sprungit någon internationell gala) och nästa år finns definitivt ingen Bolt, eftersom han sätter punkt efter London i augusti.

Han efterlämnar ett enormt tomrum, inte i första hand resultatmässigt – utan snarare när det gäller lyskraft. Sett till tider fyller det på med nya sprintrar med kapacitet att springa på tiden ner mot 9,60-9,70.

22-årige kanadensaren Andre De Grasse är en sådan. När han i söndags vann 100 meter stannade klockan på sensationella 9.69, men vinden var alldeles för stark (+4.8 m/s).
Bara två personer har dock sprungit snabbare, oavsett vindförhållanden (Bolt själv och Tyson Gay) och loppet var ännu en signal att De Grasse en av de som verkligen aspirerar på sprinttronen när den internationella friidrottens tideräkning snart går in i en ny era, Beyond Bolt.

***

Passar på att tacka för glada tillrop och många spännande reaktioner och tankar som föranletts av inläggen i denna blogg. Det har varit kul att skriva och ännu roligare att det blivit en diskussion och dialog kring flera av inläggen. Om det blir fler poster längre fram får vi se. I väntan på det önskar jag er en riktigt trevlig friidrottssommar. Vi ses på arenorna framöver.

Fler texter av Jonas Karlsson:

Dagen då drömgränsen passerades
Fem saker som för friidrotten framåt
Duplantis: ”Först VM-medalj, sedan sex meter.”
Fet Förfest ingen garanti för biljett till balen
Jag saknar ett ”Friidrottskväll”
Nilsson Montler – den flygande grönsakshataren
Superträff behövs inte för drömgränsen
Radera rekord skapar mer oreda än reda
Keino öppnade dörren till drömmar och dominans
Höjdare söker efter gammal form i Formia
Gråzonens giganter eller framgångsrika fuskare?
Colemans superlopp väcker reaktioner
Duplantis första stora test
Born frees får Sydafrikas friidrott att blomstra
Sky´s the limit för Magic Mondo
Taylor – den spegelvände mästaren
Coe gav mig en Stadionkväll att minnas
Säkraste sättet att inte missa något – var på plats

Jonas Karlsson är till vardags programledare och krönikör på Discovery Networks Sweden.
Bland mycket annat kommer han vara programledare för de kommande olympiska spelen 2018 och 2020. Hans specialområde är friidrott. Under nästan två decennier har han på plats bland annat bevakat fyra sommar-OS, sju friidrotts-VM och sex inomhus-VM. Sin bana inledde han som speaker på juniortävlingar hemma i Karlstad. Han har även själv friidrottat i ungdomsåren med slägga och stavhopp som favoritgrenar.