Coe gav mig en Stadionkväll att minnas

Coe gav mig en Stadionkväll att minnas

Fyra dagar kvar bara till årets friidrottsfest i Sverige.
Själv sitter jag i östra Polen.
Jag har sett fotbollsspelare träna och skriva hundratals autografer till ivriga ungdomar.
Det är en härlig bild.
Jag har själv stått där. En kväll på Stadion jag sent ska glömma.

Stockholms årliga friidrottsgala har varit en del av mitt medvetande länge. Jag har inte missat många upplagor de senaste 20 åren, två kanske. De flesta gånger har jag jobbat med tävlingen som kommentator eller programledare.
Längre tillbaka var jag åskådare. En liten parvel med kritvitt hår och autografblock i högsta hugg.

Min pappa var friidrottstränare och var ofta på Stadion med sina aktiva.
Jag brukade tjata om att få åka med. Ibland bönhördes jag.

Kommer inte ihåg vilken min första gala var, men den första jag verkligen minns var 1986.
Ann-Louise Skoglund slog svenskt rekord på 400 meter (så min far var nöjd). Men det som verkligen etsade sig fast var den episka duellen på 800 meter mellan Sebastian Coe och Johnny Gray.

Coe var en av mina absoluta favoriter, och jag minns att jag skrek högt när han närmade sig Gray på upploppet. Centimeter för centimeter.
Men amerikanen höll undan.
Det sved.

”Into the Gray zone”. Uttrycket är myntat efter Johnny Grays taktik – att starta loppen i ett vansinnestempo för att sedan hoppas på att det ska hålla hela vägen. I VM 1993 och 1987 gick han fullständigt in i väggen, men vid OS i Barcelona 1992 räckte det till en bronsmedalj (passerad av kenyanerna Tanui och Kiprotich). Och så räckte det ju på Stadion 1986 mot Seb Coe.

 

Här nere i Polen (jobbar med ett europamästerskap i fotboll för U21) grämer jag mig över att jag inte kan komma åt min autografsamling. Den ligger i någon låda i garaget och samlar damm. Jag brukar bläddra i den när jag flyttar. Det var några år sedan senast.

Nu är det bara en pärm kvar, men jag minns att jag hade olika pärmar, en slags autografernas seriesystem; ett raffinerat upplägg där ingen gick säker. Vilken idrottare som helst kunde snabbt bli nedgraderad till en sämre pärm om det kom någon uppstickare. Och i så fall måste alla pärmar ordnas om.

Jag var en hängiven, om än något excentrisk, samlare. Och till skillnad från mina konkurrenter hade jag en extrem konkurrensfördel – tack vare min far befann jag mig på de aktivas läktare. Jag var en publik med privilegier.

Därför hade jag i stort sett alla som var något att ha: Lewis, Johnson, Sjöberg, Flo-Jo, Moses, Koch, Räty, Ngugi, Foster …

Placeringen i pärmarna var inte given. Det var en fin avvägning, en guldvåg, där resultat och meriter självklart spelade in, men där även högst personliga värderingar och åsikter kunde väga tungt.

Mot den bakgrunden kunde Ulf Sedlacek helt oväntat slå ut Cornelia Oschkenat.
I den världen gick inte Salvatore Antibo säker mot Jan Hagelbrand.
Ett tag delade Lars Sundin sida med Ulf Timmerman.

För mig var autograferna medlet, snarare än målet; ett sätt att komma närma mina idoler, en chans att kasta till dem en fråga eller två.
Tror du att du kommer sätta världsrekord Patrik?
Will You come back next year, Danny?
Är du från Oslo, Ingrid?

Jag minns inte vad jag ville fråga Sebastian Coe den där gången, men jag vet att jag mer än mycket ville ha hans namnteckning. Den dubble olympiske mästaren saknades i min pärm.

Jag hade skaffat mig bästa tänkbara position. Bara jag där. Coe kom.
Jag tog sats, sträckte fram mitt block och ropade ”Sebastian, can you plea….”
Han joggade förbi utan att ens titta på mig.
En klump i en nioårings friidrottshjärta.

Rätt åt den sopan att han inte vann. Han skulle ändå hamnat i tredjepärmen. Peter Koskenkorva skulle uppgraderas som hämnd.

***

Det svider också lite att inte kunna följa BAUHAUSGALAN på plats i år. Men receptionisten här i Lublin har försäkrat, med stöd av en titt i polsk press, att den kommer visas på en av hotellets tv-kanaler.
Friidrotten är stor här i Polen och inte minst är intresset rejält för herrarnas diskustävling, där världsmästaren Malachowski ska försöka stjäla showen från hemmahoppet Daniel Ståhl.

Diskustävlingen blir en av höjdpunkterna i årets gala; kanske rent av den det kommer talas mest om i efterhand. I startfältet finns flera av de stora namnen. Förutom Ståhl och polacken: bröderna Harting, Milanov, världsettan Dacres med flera.

Ståhlmannen från Järfälla. På söndag väntar en av de tävlingar Daniel Ståhl laddat mest inför. Han har sagt att han siktar på att kasta över 70 meter, vilket ingen diskuskastare på herrsidan lyckas med sedan 2013 (Malachowski).

 

Förutom diskus (även för damer, där ”oslagbara” Perkovic förväntas ta en ny seger), finns såklart mycket att se fram emot i BAUHAUSGALAN: Angelica Bengtsson och Michaela Meijer i stav, höjdtävlingen med Kinsey, Salming och Skoog, samt riktigt bra startfält på både 1500 meter och 110 meter häck.
Men när det kommer till mina höjdpunkter så ser jag extra mycket fram emot följande tre saker::

 

400 meter häck (män):
Hade ni frågat mig för någon dag sedan hade jag nog föreslagit 400 meter häck som en lämplig tidpunkt att gå och köpa korv.
Grenen tycktes mest vara ett hopplock av skaplig europatopp mot några meriterade män som passerat bäst-före-datum (Bershawn Jackson och LJ van Zyl).
Men unge norrmannen Karsten Warholm ändrade på allt.
När 21-åringen i Florö häromdagen dundrade in på 44,87 på 400 slätt var det inte bara norskt rekord med en och en halv evighet – det var också den snabbaste tiden av en europé i år. Och killen är ju framför allt häcklöpare.
Om han orkar ladda om efter Bislett finns här möjligheten att, likt när jag själv garderade mig med autografer av högst mediokra friidrottare, kunna säga: jag var där. Jag var på Stadion när han fick sitt definitiva genombrott.

800 meter (kvinnor):
Loppet saknar visserligen världsettan Semenya (springer i Oslo imorgon), men här finns både Wambui och Niyonsaba. Och här finns framförallt ett gäng löpare med personbästa just under 2 minuter, vilket borde innebära ett perfekt upplägg för Lovisa Lindh. Svenskan har visat kalasform redan (på 1500 meter) och springer 800 meter redan i Oslo. Slår hon inte det svenska rekordet då (Aregawi 1:59,20) så lär hon ha en god chans att göra det på Stadion.

Längdhopp (män):
Galans på förhand häftigaste gren. Sydafrikanerna har dominerat längdhoppet i år och störst favorit är Luvo Manyonga, som bara radar upp tävlingar över 8,60 meter. Så sent som häromdagen i holländska Hengelo hoppade han 8,62.
Den stabila nivån på dessa superlängder skvallrar om en normalnivå, inte en maxnivå. Vi väntar alla på fullträffen.
Kommer den på söndag? Kan konkurrenterna, med Rushwahl Samaai (8,49 i år), Michel Tornéus och Juska i spetsen, jaga fram det maximala ur Manyonga? Kan någon rent av hota?
Längdtävlingen på Stadion har alla förutsättningar att bli något utöver det vanliga.

***

Jag har förresten inte kvar alla autografer, vilket är begripligt eftersom jag ett tag i princip avkrävde varenda människa som någon gång noterat ett friidrottsresultat en namnteckning. Jag menar, man visste ju aldrig vem som kommer slå igenom, lika bra att vara garderad.

Någon gång i 12-13 års-åldern slutade jag samla. Jag blev mer intresserad av själva idrotten är av utövarnas namnteckningar. Men en pärm har jag kvar.

Det är en gedigen samling, med långt ifrån bara friidrottare. Här finns Stenmark, McEnroe, Borg, Nadia Comăneci, Karelin och Waldner.

Men friidrottarna har en central plats. Och på en av hedersplatserna, långt fram i den fina pärmen, sitter Sebastian Coes autograf.

Vad han hade så bråttom till den där ljumma sommarkvällen 1986 vet jag inte, kanske var han på väg ut i Lill-Jansskogen för att springa av sig sin besvikelse efter förlusten.
Men en stund senare kommer någon fram till mig och säger något jag inte riktigt förstår.
Det är Sebastian Coe.
Jag får inte fram ett ord. Men jag sträcker fram blocket och han skriver en autograf.
Av många kvällar på Stadion genom åren är det denna jag kommer ihåg bäst.

Förhoppningsvis får besökarna på söndag också en kväll att minnas länge.


Coes autograf
(dock inte ur mitt autografblock)        

 

Fler texter av Jonas Karlsson:

Dagen då drömgränsen passerades
Fem saker som för friidrotten framåt
Duplantis: ”Först VM-medalj, sedan sex meter.”
Fet Förfest ingen garanti för biljett till balen
Jag saknar ett ”Friidrottskväll”
Nilsson Montler – den flygande grönsakshataren
Superträff behövs inte för drömgränsen
Radera rekord skapar mer oreda än reda
Keino öppnade dörren till drömmar och dominans
Höjdare söker efter gammal form i Formia
Gråzonens giganter eller framgångsrika fuskare?
Colemans superlopp väcker reaktioner
Duplantis första stora test
Born frees får Sydafrikas friidrott att blomstra
Sky´s the limit för Magic Mondo
Taylor – den spegelvände mästaren


Jonas Karlsson är till vardags programledare och krönikör på Discovery Networks Sweden.
Bland mycket annat kommer han vara programledare för de kommande olympiska spelen 2018 och 2020. Hans specialområde är friidrott. Under nästan två decennier har han på plats bland annat bevakat fyra sommar-OS, sju friidrotts-VM och sex inomhus-VM. Sin bana inledde han som speaker på juniortävlingar hemma i Karlstad. Han har även själv friidrottat i ungdomsåren med slägga och stavhopp som favoritgrenar.

No Comments

Leave a Reply

TITELSPONSOR

HUVUDSPONSOR

PARTNERS

Mejl:

info@stadionklubbarna.com

Telefon:

+46 8 14 12 41

Besöksadress:

Klocktornet, Stockholms Stadion

Lidingövägen 1

114 33 Stockholm

Faktura-adress:

Stadionklubbarnas Service Stockholm AB

Box 26099

100 41 Stockholm

Organisationsnummer: 556772-0502
Bankgiro: 410-0830
Frågor om något som rör galan?

Kontakta OSS




BAUHAUS-galan