Colemans superlopp väcker reaktioner

Colemans superlopp väcker reaktioner

Vem i hela världen kan man lita på?
Wiehe var villrådig då.

Wennerholm är det nu.
För egen del tror jag det är viktigt med konsekvens om man ska vara kritisk.

I onsdags dundrade Christian Coleman in på 9,82 sekunder på 100 meter när han vann amerikanska universitetsmästerskapen i Eugene.
Snabbast i världen i år. Nionde man genom tiderna på sträckan. Wow.

I ”Aftonbladet” skriver friidrottsjournalisten Mats Wennerholm följande dag, apropå Colemans lopp:

”Jag vill gärna applådera, men varningsklockorna ringer varje gång det kommer en ny drömtid”.

Texten ger uttryck för en indignation. Ett tvivel.
Kan vi lita på det vi ser? Varför ska en, mot bakgrund av alla dopningsfall, tro på just den här killen?

Kanske kan det vara spännande att vända på resonemanget – varför inte?
Vad har Christian Coleman gjort för att dömas på förhand – förutom att springa väldigt snabbt?

Tja, kanske räcker 9,82 som incitament för att tvivla? Toppen på genom tiderna-listan kryllar av fuskare. I Colemans fall finns det även andra faktorer att foga till det vindsnabba resultatet, för att spä på misstänksamheten hos den som tvivlar: Coleman har en mentor som heter Justin Gatlin, som han inte var sen att hylla efter sin supertid.

Det är inget konstigt med att ifrågasätta resultat, inte mot bakgrund av friidrottens solkiga och korrupta historia. Trovärdigheten är i grunden låg.

Men diskussionen är ändå intressant: vad avgör vilka resultat vi väljer att tro på?

Fuskaren och framtiden. Justin Gatlin (tv) har fällts inte mindre än två gånger för dopningsbrott. Christian Coleman till höger har Gatlin som förebild och mentor.

Det tangerar diskussionen om att stryka rekord. Jag har jag skrivit om det tidigare. Det poppar upp då och då, inte minst i svensk media.

Den som letar i arkivet hittar flera tidningsartiklar om de ”omöjliga rekorden” som borde strykas.
Oftast handlar det om kvinnornas resultat (naturligt med tanke på att steroider har en större effekt på kvinnor). De resultat som oftast nämns är Koch, Kratochvilova och Flo-Jo.
Men även rekorden i damernas höjdhopp, 100 meter häck och på 10 000 meter har beskrivits som ”omöjliga” (AB 10/7-02, AB 23/6 -09).
Två av dem slogs i fjol.

Kostadinovas 2,09 i höjd står sig dock ännu, men Kajsa Bergqvist har inomhusvärldsrekordet på 2,08 och var vid åtminstone två tillfällen mikrometer från att klara 2,10.
Men vem vet, kanske går gränsen för det möjliga just där?

Ni som följer mig vet att jag är en stor motståndare till dopning. Och jag vill här – för tydlighets skull – klargöra att jag inte misstänker någon av nämnda (icke dömda) svenska friidrottare för någon form av fusk.
Jag nämner dem som referenser, för att vi ska kunna ha en diskussion med högt i tak.

Christian Coleman springer på 9,82 och det är uppenbart att hans resultat är ifrågasatt.

Usain Bolt har sprungit på 9,58, en evighet snabbare, men han blir nästan alltid hyllad som Guds sändebud till friidrotten.

Har Bolt ensamrätt på talang och superresultat?
På exceptionell utveckling?

21-årige Christian Coleman kan mycket väl vara en produkt av ett genuint och gediget steroidfuskande. Kanske är han en bluff som inom kort förpassas till ännu en fotnot i friidrottshistorien.
Det vet vi inte. Inte jag. Inte Mats.

Men ska vi aldrig tillåta idrottare att lyckas utan övertygelsen, uttalad eller implicit, att det baseras på fusk?
Och väljer vi den linjen kan man åtminstone kräva viss konsekvens.

För om vi är tvärsäkra på att 2,09 är ett ”omöjligt” höjdhoppsresultat som borde strykas pga sin orimlighet, borde då inte hyllningsartiklar om en svenskas 2,08 innehålla någon passus om varningsklocka?

Om vi tror att Ludmila Engquists rekord är en produkt av dopning, borde vi då inte andas ens ett uns tveksamhet när Susanna Kallur slår Engquists inomhusvärldsrekord?

Gäller reservationer och larmsignaler kring snabb utveckling och fantastiska prestationer enbart utländska friidrottare?
I så fall – varför?

Kanske kan man anföra att vi i Sverige är bra på antidopningsarbete?
Länge var vi bäst i klassen – jag är dock inte så säker på att det är så längre.
Däremot är vi ofta snabba att döma och fördöma; svansföringen är hög.
Norsk längdskidåkning är ett bra exempel. En häxjakt på Johaug och Sundby; ett drev mot den liberala synen på astmamedicin.
Ändå har svensk friidrott på några få år fler bevisade dopningsfall (Gustafsson, Bouafif, Lindstedt) på landslagsnivå än norsk landslagsskidåkning har genom hela historien.

Christian Coleman, vår vindsnabbe yngling med den släpiga sydstatsdialekten, misstänkliggörs av två anledningar: hans snabba utveckling, samt kopplingen till vännen och mentorn, det dopningsdömde Justin Gatlin.

Men om snabb utveckling och bra resultat i kombination med ett guilt by association-tänk ska utgöra grund för att inte tro på det man ser, hur förhåller sig Wennerholm till vår svenske världsstjärna Daniel Ståhl?

Killen är bäst i världen i diskus. Hans resultatutveckling är imponerande och han tränas av en coach som en gång i tiden själv ertappades med anabola steroider i kroppen.

Det ska poängteras att Ståhls isländske tränare; Vésteinn Hafsteinsson sedan dess gjort ett gediget och uppskattat globalt arbete för antidopning. Han brinner för en ren idrott. Men historien finns där och den som vill dra fram den kan alltid göra det, för att misstänkliggöra hans adepter.

Givetvis går det att bli bäst i världen utan att dopa sig. Säkerligen går det till och med att slå världsrekorden, hur otroliga de än förefaller i vissa grenar.
Och om svenskar kan bli bäst måste väl andra kunna det?
Är vi inte skyldiga att ge Christian Coleman chansen?

Så vem är han, vår nye världsstjärna?
Coleman kommer inte från ingenstans. Han kommer från Atlanta, Georgia, tävlar för ett universitet i Tennessee och vann amerikanska universitetsmästerskapen redan ifjol (inomhus), då han också blev uttagen till OS i Rio.
Han har hållit på med friidrott länge. Som ungdom tyckte han längdhopp var roligast. Men som hos så många amerikanska barn var den stora drömmen ett liv som fotbollsproffs i NFL. Coleman spelade receiver och var hygglig, men ödet ville annorlunda. När han fick ett erbjudande om att ingå i en satsning på friidrott tackade han ja.

Det är sant att han gjort stora resultatförbättringar från 19 års ålder och fram tills idag. Sensationella.
På 100 meter har han sänkt sig från 10.18 (2015) till 9,95 (2016) och nu till 9,82.

 

Vindsnabb. Coleman kommer från Atlanta, men har representerat universitetet i Tennessee och har sprungit in som fjärde amerikan genom tiderna den är säsongen.

Stora resultatförbättringar är knappast unikt för Coleman.
Exemplen är många. Talar vi om världsrekordhållare och Sverige kan vi nämna Susanna Kallur. Hon gick från 13.02 (2000) till 12.74 (2001), också det i skarven mellan junior och senior. Det kan hända mycket i utvecklingen i den åldern.
Ringde varningsklockorna då?
Eller när Patrik Bodén höjde sitt personliga rekord i spjut med sju meter och slog världsrekord?
Eller när 17-årige Armand Duplantis i år hoppar 5,90 meter i stav. Jösses – killen har höjt sig nästan en halvmeter på ett år och är världsetta.
I arkiven hittar jag bara hyllningar.

Två saker ska avslutningsvis poängteras: Först och främst (igen): jag tror inte ovanstående svenskar dopat sig (det finns alltid de som vill missförstå).

Och det andra – jag är inte alls ute efter Mats Wennerholm. Tvärtom, få följer friidrotten så initierat som han gjort under lång tid. Men eftersom det var han som skrev krönikan som aktualiserade ämnet så fick han bli mitt exempel.

Min poäng är att belysa ett förhållningssätt som jag inte tycker är fullt framkomligt.
Kritik kräver konsekvens. Eller åtminstone nyans.

Om Christian Coleman blir den som slår Bolts tider, eller om han i framtiden möter ett helt annat öde och blir ännu en succéfriidrottare som förpassas till en parentes, återstår att se.

I väntan på det hoppas jag på en bra diskussion om vad som är möjligt och inte möjligt, och om vad och vem som går att lita på. För den diskussionen är viktig.

***

Lovisa Lind säsongsdebuterade i Norge på den för henne udda distansen 1500 meter. Bronsmedaljören (800m) från EM ifjol krossade sin tidigare bästanotering när hon sprang in på 4:09,03.
Det ska bli otroligt spännande att se henen på specialdistansen när Diamond League-cirkusen nu kommer till Norden (Oslo på torsdag och Stockholm på söndag).
Kanske kan Aregawis svenska rekord raderas ut? Lindh var ju nära på OS i fjol, då hon även gick under två minuter för första gången.

Överlag är bredden på kvinnornas 1500 meter riktigt bra just nu i Sverige, med sju löpare på 4,16 eller bättre.

Lovande av Lovisa. Sveriges klarast lysande stjärna på medeldistans sprang snabbt i säsongsöppningen i norska Florö. Snart gör hon Diamond League-debut för året. (Foto: Deca Bild)

***

På tal om medeldistans: härligt att se att Andreas Almgren var tillbaka på tävlingsbanan efter sin långa skadeperiod. Han satsade friskt i comebacken i Göteborg, men orkade inte riktigt på slutet.

Tidsmässigt är 1:50 är inte mycket att yvas över, han kan givetvis mycket bättre än så. Det viktiga är att han tävlar igen.

No Comments

Leave a Reply

TITELSPONSOR

HUVUDSPONSOR

PARTNERS

Mejl:

info@stadionklubbarna.com

Telefon:

+46 8 14 12 41

Besöksadress:

Klocktornet, Stockholms Stadion

Lidingövägen 1

114 33 Stockholm

Faktura-adress:

Stadionklubbarnas Service Stockholm AB

Box 26099

100 41 Stockholm

Organisationsnummer: 556772-0502
Bankgiro: 410-0830
Frågor om något som rör galan?

Kontakta OSS




BAUHAUS-galan